Blondie

Sitter här nu, har nyss bråkat med mamma, vi är nog för lika ibland hon och jag, men ibland känns det som om hon inte lyssnar, hon vill inte höra sanningen, och eftersom att hon är äldst så har hon rätt, enligt henne.
Jag gör så gott jag kan med skolan, med läxorna, med att få alla att må bra, med att vara mig själv.
Men om man försöker och försöker att göra andra tills godo så glömmer man lätt bort sig själv, man glömmer att själv må bra.
Jag menar inte att man bara ska tänka på sig själv, då blir man för självkär, men att hitta den rätta balansen mellan att må bra och våga säga nej, och med att hjälpa och finnas där för andra, är inte det lättaste.
Bara för att man säger nej så behöver det inte vara ett dåligt nej, men dra inte ut på sanningen, då kan den bli en lögn, utan säg den direkt.